Blogguppgift 2 - Etik i medierna

När en redaktion publicerar en nyhetsartikel finns det i många fall tunga etiska beslut som måste tas. Det gäller framförallt de nyheterna som handlar om brott och brottsmisstankar. Diskussioner går över vad som ska skrivas, vad som är viktigt att ta med och framförallt vad som är ett intresse för allmänheten. I och med den makt massmedia sitter på blir det lätt fel om det publiceras för mycket.

I P1s program Medierna från den 31 januari 2009 diskuteras detta. De tar där upp ett mordfall på en homosexuell man i Malmö. Polisen har två unga män misstänkta. Polisen tror inte att det rör sig om ett hatbrott men den ena mannen driver in islamsk blogg om diverse olika moralfrågor. Bloggen ses som extrem och inlägg publicerade på bloggen handlade i vissa fall om just homosexuallitet. Det beskrivs att folk som begår otukt eller äktenskapsbrott kommer åtföljas av olika sjukdomar, så som AIDS och syfilis. Det finns också andra homofobiska inlägg som beskriver det vackra i kärleken mellan en man och en kvinna och att allt annan kärlek är onaturlig.

Här ställs de olika medierna inför en svår fråga. Vad ska publiceras? Är det relevant att nämna bloggen? Är det relevant att nämna vilken religion de två misstänkta tillhör?

Olika medier tog också olika beslut. Sydsvenska dagbladet valde att varken skriva om bloggen eller religionen. Nyhetschefen sa att det inte enligt åklagaren har rörde sig om något hatbrott. Utan något betydligt mer vardagligt än så. Bedömningen görs då att uppgifter kring religion och bloggen är irrelevanta och inte ska publiceras.

På kvällsposten skriver man om bloggen som en blogg med extrema åsikter. De väljer inte att berätta om religiös bakgrund till bloggen eller att citera inlägg från den. Om man gör det blir det väldigt enkelt för läsarna att ta reda på namn på de misstänkta.

Aftonbladet är däremot den tidning som gått längst publiceringarna skrev både om bloggen och killarnas religion. Jan Helen, chefsredaktör på aftonbladet, menar på att det är viktigt för att ge en bild av de misstänkta. Han menar på att det är något de alltid gör. Han påpekar också noga att de skrev att det inte än fanns en misstänkt koppling mellan killens åsikter och mordet. Tar man bort de delarna säger Jan Helin att man skulle ge en falsk bild av gärningsmannen.

Jan Helin för vettiga resonemang angående denna publicering. Han menar på att även om det inte behöver vara relevant information så blir det som ett som ett mörkande av att det är just en muslim som är misstänkt och haft sådana radikala tankar.

Eftersom islam redan är en så pass förtryckt grupp i samhället blir det svårt för media att veta hur man ska behandla information kring det. Om man skriver för mycket kan det lätt ses som en kampanj mot islam eller att läsarna bildar sig en uppfattning om att islam är dåligt. Men skriver man för lite kan det istället verka som att man mörkar och tystar ned händelser bara för att det råkar vara en muslim som har gjort det. Det kan leda till att förtrycket ökar då läsarna känner att man inte får läsa hela bilden. Om medier skriver för lite för att skydda muslimer kan det istället ge omvänd effekt.

Precis som Jan Helin säger så var bloggen en viktig del för att läsarna ska få information om den misstänkte. Jag är nästan helt säker på att det hade nämnts utan diskussion om det hade gällt en kristen blogg och en kristen kille.  För att vi ska få bort rasismen och främlingsfientligheten krävs det att vi bemöter alla grupper, mino- och majoriteter på samma sätt.

Det finns normer som tidningarna bör använda sig av när det gäller publiceringar av namn och information om misstänkta och dömda brottslingar. Det är inga fasta regler som är tvingande och det är chefsredaktören som i sista hand bestämmer vad som ska publiceras. Men de flesta tidningar följer dessa regler ändå.  Enligt reglerna som finns på  Pressens opinionsnämnd (PO) står det såhär: 

”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”

I fallet om den mördade killen 2009 tycker jag inte att Aftonbladet gjorde fel enligt reglerna. Man kan tycka att det saknar betydelse att nämna bloggen. Eller att nämna vilken religion det rör sig om. Men för att man ska få en sann personbild av den misstänkte så är det information som kan skrivas. Hade jag varit redaktör hade jag nog bemött frågan på samma sätt som Jan Helin.

I Svd  15/4 2008 publicerades det en artikel om en pressforskare som tycker att man borde nämna namn i media mycket oftare.  Han påstår att det skulle förhindra många brott. Jag tycker att han är fel ute. Media bör vara extremt försiktiga med att gå med namn. I Sverige får man en andra chans i samhället när man avtjänat sitt straff. Om media då går med namn på före detta dömda så är scenariot med en andra chans inte möjligt. En namnpublikation kan förstöra en människas framtid så pass mycket så att media vanligtvis skulle gå ut med namn så tror jag att det stjälper mer än det hjälper.

Pressforskaren menar på att sexualdömda brottslingar ofta upprepar sina brott. Därför ska tidningar skriva deras namn. Så att det inte händer igen. På så sätt kan allmänheten undvika den dömde och brottet kommer inte upprepas. Det är något som kan liknas vid livstids fängelse. Och det har de inte blivit dömda till. Därför är den här pressforskaren helt fel ute.

Man kan debattera straffskalor och hårdare straff. Men det är inte tidningars ansvar att göra det. Därför bör man undvika namn i så stor utsträckning man kan. Enligt de etiska pressreglerna står det så här: 

”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.”

Det finns givetvis fall där det finns ett uppenbart allmänintresse, men namnpublicering är något som borde undvikas så länge som möjligt. Det är som sagt inte tidningarnas uppgift att döma en brottsling hårdare än tingsrätten. 

Sebastian Bergin