Blogguppgift 2 - Etik i medierna
När en redaktion publicerar en nyhetsartikel finns det i
många fall tunga etiska beslut som måste tas. Det gäller framförallt de
nyheterna som handlar om brott och brottsmisstankar. Diskussioner går över vad
som ska skrivas, vad som är viktigt att ta med och framförallt vad som är ett
intresse för allmänheten. I och med den makt massmedia sitter på blir det lätt
fel om det publiceras för mycket.
I P1s program Medierna från den 31 januari 2009 diskuteras detta. De tar där upp ett mordfall på en homosexuell man i Malmö. Polisen
har två unga män misstänkta. Polisen tror inte att det rör sig om ett hatbrott
men den ena mannen driver in islamsk blogg om diverse olika moralfrågor.
Bloggen ses som extrem och inlägg publicerade på bloggen handlade i vissa fall
om just homosexuallitet. Det beskrivs att folk som begår otukt eller
äktenskapsbrott kommer åtföljas av olika sjukdomar, så som AIDS och syfilis.
Det finns också andra homofobiska inlägg som beskriver det vackra i kärleken
mellan en man och en kvinna och att allt annan kärlek är onaturlig.
Här ställs de olika medierna inför en svår fråga. Vad ska
publiceras? Är det relevant att nämna bloggen? Är det relevant att nämna vilken
religion de två misstänkta tillhör?
Olika medier tog också olika beslut. Sydsvenska dagbladet
valde att varken skriva om bloggen eller religionen. Nyhetschefen sa att det
inte enligt åklagaren har rörde sig om något hatbrott. Utan något betydligt mer
vardagligt än så. Bedömningen görs då att uppgifter kring religion och bloggen
är irrelevanta och inte ska publiceras.
På kvällsposten skriver
man om bloggen som en blogg med extrema åsikter. De väljer inte att berätta om religiös
bakgrund till bloggen eller att citera inlägg från den. Om man gör det blir det
väldigt enkelt för läsarna att ta reda på namn på de misstänkta.
Aftonbladet är däremot den tidning som gått längst
publiceringarna skrev både om bloggen och killarnas religion. Jan Helen, chefsredaktör
på aftonbladet, menar på att det är viktigt för att ge en bild av de
misstänkta. Han menar på att det är något de alltid gör. Han påpekar också noga
att de skrev att det inte än fanns en misstänkt koppling mellan killens åsikter
och mordet. Tar man bort de delarna säger Jan Helin att man skulle ge en falsk
bild av gärningsmannen.
Jan Helin för vettiga resonemang angående denna publicering.
Han menar på att även om det inte behöver vara relevant information så blir det
som ett som ett mörkande av att det är just en muslim som är misstänkt och haft
sådana radikala tankar.
Eftersom islam redan är en så pass förtryckt grupp i
samhället blir det svårt för media att veta hur man ska behandla information
kring det. Om man skriver för mycket kan det lätt ses som en kampanj mot islam
eller att läsarna bildar sig en uppfattning om att islam är dåligt. Men skriver
man för lite kan det istället verka som att man mörkar och tystar ned händelser
bara för att det råkar vara en muslim som har gjort det. Det kan leda till att
förtrycket ökar då läsarna känner att man inte får läsa hela bilden. Om medier
skriver för lite för att skydda muslimer kan det istället ge omvänd effekt.
Precis som Jan Helin säger så var bloggen en viktig del för
att läsarna ska få information om den misstänkte. Jag är nästan helt säker på
att det hade nämnts utan diskussion om det hade gällt en kristen blogg och en
kristen kille. För att vi ska få bort rasismen
och främlingsfientligheten krävs det att vi bemöter alla grupper, mino- och
majoriteter på samma sätt.
Det finns normer som tidningarna bör använda sig av när det
gäller publiceringar av namn och information om misstänkta och dömda
brottslingar. Det är inga fasta regler som är tvingande och det är
chefsredaktören som i sista hand bestämmer vad som ska publiceras. Men de
flesta tidningar följer dessa regler ändå. Enligt reglerna som finns på Pressens opinionsnämnd (PO) står det såhär:
”Framhäv inte berörda
personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet,
religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i
sammanhanget och är missaktande”
I fallet om den mördade killen 2009 tycker jag inte att
Aftonbladet gjorde fel enligt reglerna. Man kan tycka att det saknar betydelse
att nämna bloggen. Eller att nämna vilken religion det rör sig om. Men för att
man ska få en sann personbild av den misstänkte så är det information som kan
skrivas. Hade jag varit redaktör hade jag nog bemött frågan på samma sätt som
Jan Helin.
I Svd 15/4 2008 publicerades det en artikel om en pressforskare som tycker att man borde nämna namn i media
mycket oftare. Han påstår att det skulle
förhindra många brott. Jag tycker att han är fel ute. Media bör vara extremt försiktiga
med att gå med namn. I Sverige får man en andra chans i samhället när man
avtjänat sitt straff. Om media då går med namn på före detta dömda så är
scenariot med en andra chans inte möjligt. En namnpublikation kan förstöra en
människas framtid så pass mycket så att media vanligtvis skulle gå ut med namn
så tror jag att det stjälper mer än det hjälper.
Pressforskaren menar på att sexualdömda brottslingar ofta
upprepar sina brott. Därför ska tidningar skriva deras namn. Så att det inte
händer igen. På så sätt kan allmänheten undvika den dömde och brottet kommer inte
upprepas. Det är något som kan liknas vid livstids fängelse. Och det har de
inte blivit dömda till. Därför är den här pressforskaren helt fel ute.
Man kan debattera straffskalor och hårdare straff. Men det
är inte tidningars ansvar att göra det. Därför bör man undvika namn i så stor
utsträckning man kan. Enligt de etiska pressreglerna står det så här:
”Överväg
noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från
sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.”
Det finns givetvis fall där det finns ett uppenbart
allmänintresse, men namnpublicering är något som borde undvikas så länge som
möjligt. Det är som sagt inte tidningarnas uppgift att döma en brottsling
hårdare än tingsrätten.
Sebastian Bergin
