Blogg D - The Elements Of Journalism

När forskare började jämföra de få primitiva samhällena som idag finns kvar upptäckte man något intressant. Vart man än kom, från byar i Afrika till öar långt ut i haven, så delar man samma uppfattning om vad en nyhet är. Man intresserade sig för samma typ av skvaller, samma intresse för närliggande faror, man hade en likadan måste-veta-vad-som-hänt-instinkt. Precis på samma sätt som man generellt upplever och bemöter nyheter i de mest utvecklade västerländska samhällena.

Man har också upptäckt att samma kriterier också har sett någorlunda likadana över en lång tid. ”Humans have exchanged a similar mix of news truoghout history and across cultures” skriver en historiker som heter Mitchell Stephens. Trots de utvecklingar journalistiken har stått för har man ändå tyckt att en nyhet ska vara samma sak. Björn Häger skriver om detta i hans bok ”Reporter – en grundbok i journalistik”. Där beskrivs det som att nyhetsvärdet bestäms av V.I.N.K.E.L.N, vikt, icke-normalt, närhet, konflikt, elitpersoner, lättbegripligt och nytt. Och trots att journalistiken stått inför många utvecklingar, såsom tryckpressen, 1880-talets prisdropp på papper, telegrafen och så vidare så står journalistiken idag inför en större utmaning och anpassning än någonsin tidigare. I och med den internetvåg som spridit sig över hela världen har inte bara nyheter blivit lättillgängligare, billigare, större och mer granskade, utan vem som helst har fått en helt annan möjlighet att sprida sin nyhet och sin åsikt. Med hjälp av de sociala medierna såsom Facebook och Twitter kan nyheter och tankar delas hur lätt som helst. Och samtidigt som man inte kan blunda för de positiva sidorna med det så är det lika svårt att glömma de negativa.

Varje dag stöter jag på människor på sociala medier som helt utan källkritiskt tänkande delar med sig av olika sidor. Väldigt ofta är det högerextrema sidor som med hjälp av propaganda och lögner sprider sina åsikter. Det är något som gör att vi för en mer utbredd rasism i landet. Folk tar del av dessa så kallade nyheter och utan att granska tror på dem.

I och med denna utveckling kan det vara bra för både alla journalister och läsare att påminnas om vad bra journalistik är. Bill Kovach och Tom Rosenstiel har i deras bok ”The Elements of journalism” sammanfattad och beskrivit av god journalistik är. Tillsammans med många av de världsledande journalisterna, stora redaktionschefer och andra profiler inom journalistiken samlades de och diskuterade denna fråga. Vad är god journalistik? Man kom tillsammans fram till de 9 viktigaste punkterna över vad en journalist bör tänka på.

1. Journalism's first obligation is to the truth.

2. Its first loyalty is to citizens.

3. Its essence is a discipline of verification.

4. Its practitioners must maintain an independence from those they cover.

5. It must serve as an independent monitor of power.

6. It must provide a forum for public criticism and compromise.

7. It must strive to make the significant interesting and relevant.

8. It must keep the news comprehensive and proportional.

9. Its practitioners must be allowed to exercise their personal conscience.

Det är 9 punkter jag håller med om som varje journalist borde följa.

Det första regeln jag tänker på är regel nummer 3. I och med spridningen som sker på sociala medier idag så är just den regeln viktigare än någonsin. Precis som det kan vara lätt för många att tro på en nyhet eller ett inlägg so har väldigt många delningar så kan det vara lika lätt för en journalist. Säg att ett inlägg har fått 20 000 gillningar på Facebook.  Det ser då väldigt trovärdigt ut, trots att det inte alls behöver vara det. Som journalist är det därför extra viktigt att kolla upp källan och bedöma om det är en sanning.

Jag tänker också på punkt 6. (It must provide a forum for public criticism and compromise). Det är något som tack var de sociala medierna och alla bloggar har blivit tydligare än någonsin. Inte bara på sociala medier och bloggar, utan folkets ord har tagit en extremt mycket större plats i media sen internet etablerades. Människor kommenterar sina åsikter varje artikel och diskuterar vad som står på sin Facebook- och Twittersidor. Den allmänna opinionen tar större plats i gammelmedia.

En viktig sak att påpeka är att boken är skriven utifrån ett perspektiv av amerikansk nyhetsmedia. I och med att Sverige har Public Service så finns det en neutral nyhetskanal som inte ska ta ställning. Det är något Amerika saknar. Det gör att problemen med ställningstagande inom nyhetskanaler är ett större problem i USA. För att medierna ska behålla folkets stöd och utveckla debatten så tror jag att det krävs att de är opartiska. Om de visar upp en neutral sida av situationen tvingas läsaren att själv tänka och ta egna beslut.

”With its vast and direct influence on public opinion, journalism cannot be guided only by economics forces, profit and special interest. It must instead be felt as a mission in a certain sense sacred, carried out in the knowledge that the powerful means of communication have been entrusted to you for the good of all”

Det läser jag I början av “The elements of journalism” och det är ett citat som sitter kvar igenom hela boken.  För att en nyhet ska berättas korrekt så krävs det att den berättas neutralt. Har skribenten bestämt sig att vinkla artikeln kommer det inte bli neutralt. Och då kan man diskutera om man inte bryter de två första och viktigaste reglerna Bill Kovach och Tom Rosentiel kom fram till. ”Journalism's first obligation is to the truth och Its first loyalty is to citizens.” Det tror jag att man gör när man väljer att inte berätta sanningen utan bara en enskilds reporters vinkling av sanningen. Därför är vi lyckligt lottade i Sverige att vi har Public Service. Även om det kan kännas tråkigt att betala in tv-licens för mycket man inte vill ha så betyder det att det alltid kommer finnas en neutral nyhetskälla. Och det är värt mycket i samhälle som ska vara demokratiskt.

Sebastian Bergin 

BLOGG C: NÄR BLIR JOURNALISTIK FIKTION?

BLOGG C: NÄR BLIR JOURNALISTIK FIKTION?

New journalism, eller ny journalism som det heter på svenska är journalistisk stil som växte fram på 60- och 70-talet i USA. Den går ut på att skriva journalistiska texter på ett skönlitterärt sätt. Istället för att i ett utifrånperspektiv berätta vad som hänt som man gör i den mer klassiska journalismen så går man istället in i händelsen. Istället för att berätta vad som hände under folkmorden i Rwanda så berättar man i perspektiv från en av de drabbade. Detaljer och miljöbeskrivningar tar en större plats och man skulle kunna tro att är en litterär berättelse, trots att det i själva verket är en nyhet. Man kan diskutera om det verkligen är att återspegla sanningen när man tolkar hur någon annan upplevde situationen men sanningen är att de journalister som framgångsrikt använde sig av denna stil har gjort extremt långa och noggranna intervjuer så de kan sanningsenligt göra det.

Ofta blir journalistiska reportage så långa så att det publiceras i bokform. Jag har läst boken ”Svensk Maffia” (Lasse Wierup och Matti Larsson, 2007). Det är ett journalistiskt arbete som beskriver och kartlägger de största kriminella gäng som finns i Sverige. Det berättas om deras historia, hur de är uppbyggda och hur allting fungerar. Historier från före detta gängmedlemmar, folk som har drabbats på olika sätt av gäng och olika människor, framförallt från polisen, som jobbat med gäng på ett eller annat vis. Huvudfokus i boken har Hells Angels och Bandidos och man får följa med på händelser som det stora gängkriget mellan Hells Angels och Bandidos och skjutningarna i Göteborg. Lasse Wierup och Matti Larsson har på sätt och vis gjort ett arbete som går under kategorin new journalism. Hela boken ger känslan av att det är de som berättar vad de vet och vad de tagit reda på. Men då och då för man följa med till olika platser och olika händelser. Klubbhus målas upp och man får veta vad som händer där inne. Hela tiden känns det som det är författarna som berättar men det känns samtidigt som man kommer väldigt nära en del situationer. Det är främst på grund av de intervjuer författarna har gjort och med hjälp av dem så kan de återberätta vad som hänt. Men mestadels handlar boken om hur det ser ut och hur det funkar. Känslan är Lasse Wierup och Matti Larsson har lagt extremt mycket tid och gjort ett otroligt journalistiskt arbete med den här boken. Det är inte bara så att de hittat informationen genom research utan det verkligen märks att de har grävt själva, träffat otroligt många människor och försökt att ta kontakt med många fler. De delar intressanta historier och beskriver både enkelt och väldigt djupt hur det faktiskt ser bland de kriminella ligorna i Sverige.

Det kan ofta vara svårt att skilja på vad som är skönlitterärt och vad som är på riktigt. En stor debatt blossades upp runt Liza Marklunds och Maria Erikssons bok ”Gömda”(1995). Den handlar om Marie Eriksson som blivit så förföljd av sin före detta man så hon tvingas att fly. Det är en bok som presenteras som en sann historia. Även om den marknadsfört som skönlitterär. Ju längre tiden gått så har det visat sig att boken inte alls var så sann som man påstått att den har varit.

Journalisten Monica Antonsson gav 2008 ut en bok som hette ”Mia: sanningen om Gömda”. I den boken hävdades det att det mesta som stått i boken ”Gömda” inte är sant trots att författarna sagt att det skulle vara så.

Gränsen mellan vad som är sant och vad som är påhittat i ”en sann” historia är väldigt svår att dra. Genom tidigare studier av filmkunskap har jag lärt mig att aldrig lita på att en film återspeglar vad som hänt trots att det uppges att det baseras på en sann historia. Och det gäller även Skönlitteraturen. Liza Marklund har senare beklagat den ”svajiga genrebetäckningen” och menar på att det är dokumentära romaner, något som är så långt ifrån en journalistisk text man bara kan komma. I new journalism kan det också vara svårt att dra gränserna. Många journalister vill säkert tänja lite på sanningen för att få en bättre story. Det är ett problem om man gör så. Om en journalist publicerar något som en journalistisk text så får journalisten aldrig någonsin ändra historien så att den blir mer intressant. Det gäller dock inte den författare som skriver en skönlitterär bok. Även om den baseras på en sann händelse så är det författarens jobb att skapa något så intressant som möjligt. Så länge det framgår att det inte är 100 % sant ser jag inga problem med detta.

”Svensk Maffia” är en sådan bok som bara kan bygga på riktig fakta. Det är en utbildande bok och det finns inte en story som skulle behövas göra intressantare. Författarna presenterar det de vet och tar hjälp av andra personer för att berätta om olika händelser som är med de här ligorna att göra. Jag tycker att författarna klarar av det väldigt bra. Det känns inte som att det finns någon lögn i den här boken som de lagt till för att få den mer intressant. På så vis är denna bok mer litterär journalistik än journalistisk litteratur. Journalistisk litteratur känns som att det ska precis som i vanliga litterära verk finnas en klar handling och tydliga huvudpersoner. Det gör det inte i ”Svensk Maffia”. Det är de olika gängen som står i fokus.

Det finns både för- och nackdelar med new journalism. Det blir ofta intressantare. Läsaren får en större upplevelse när den läser kontra mer klassisk journalistik och kan därför sätta sig in i problemet lättare. Det känns som att det är lättare att fånga läsaren om man skriver mer litterärt. Men det blir också ett problem. Hur långt kan man dra sanningen innan det gått för långt? Hur mycket kan man böja historien så att det ska bli ännu mer intressant? Det tycker jag att det gäller att skribenten är tydlig. Om det utges vara 100 % sanning och ska publiceras i en tidning tycker jag att det också ska vara 100 % sanning. Men om man gör ett litterärt verk, som en film eller en bok baserad på en händelse är det okej om man hittar på nya saker. Är läsarna eller tittarna medvetna om det är det inga problem. Men jag tycker aldrig att man får göra som Liza Marklund gjorde, att lägga till saker och sedan skriva att det är en sann historia.

Sebastian Bergin

Källor:

Vad hette det sa du?

New journalism blir aldrig gammal

New Journalism

Referat från Gömda-debatten

Gömda

Blogguppgift 2 - Etik i medierna

När en redaktion publicerar en nyhetsartikel finns det i många fall tunga etiska beslut som måste tas. Det gäller framförallt de nyheterna som handlar om brott och brottsmisstankar. Diskussioner går över vad som ska skrivas, vad som är viktigt att ta med och framförallt vad som är ett intresse för allmänheten. I och med den makt massmedia sitter på blir det lätt fel om det publiceras för mycket.

I P1s program Medierna från den 31 januari 2009 diskuteras detta. De tar där upp ett mordfall på en homosexuell man i Malmö. Polisen har två unga män misstänkta. Polisen tror inte att det rör sig om ett hatbrott men den ena mannen driver in islamsk blogg om diverse olika moralfrågor. Bloggen ses som extrem och inlägg publicerade på bloggen handlade i vissa fall om just homosexuallitet. Det beskrivs att folk som begår otukt eller äktenskapsbrott kommer åtföljas av olika sjukdomar, så som AIDS och syfilis. Det finns också andra homofobiska inlägg som beskriver det vackra i kärleken mellan en man och en kvinna och att allt annan kärlek är onaturlig.

Här ställs de olika medierna inför en svår fråga. Vad ska publiceras? Är det relevant att nämna bloggen? Är det relevant att nämna vilken religion de två misstänkta tillhör?

Olika medier tog också olika beslut. Sydsvenska dagbladet valde att varken skriva om bloggen eller religionen. Nyhetschefen sa att det inte enligt åklagaren har rörde sig om något hatbrott. Utan något betydligt mer vardagligt än så. Bedömningen görs då att uppgifter kring religion och bloggen är irrelevanta och inte ska publiceras.

På kvällsposten skriver man om bloggen som en blogg med extrema åsikter. De väljer inte att berätta om religiös bakgrund till bloggen eller att citera inlägg från den. Om man gör det blir det väldigt enkelt för läsarna att ta reda på namn på de misstänkta.

Aftonbladet är däremot den tidning som gått längst publiceringarna skrev både om bloggen och killarnas religion. Jan Helen, chefsredaktör på aftonbladet, menar på att det är viktigt för att ge en bild av de misstänkta. Han menar på att det är något de alltid gör. Han påpekar också noga att de skrev att det inte än fanns en misstänkt koppling mellan killens åsikter och mordet. Tar man bort de delarna säger Jan Helin att man skulle ge en falsk bild av gärningsmannen.

Jan Helin för vettiga resonemang angående denna publicering. Han menar på att även om det inte behöver vara relevant information så blir det som ett som ett mörkande av att det är just en muslim som är misstänkt och haft sådana radikala tankar.

Eftersom islam redan är en så pass förtryckt grupp i samhället blir det svårt för media att veta hur man ska behandla information kring det. Om man skriver för mycket kan det lätt ses som en kampanj mot islam eller att läsarna bildar sig en uppfattning om att islam är dåligt. Men skriver man för lite kan det istället verka som att man mörkar och tystar ned händelser bara för att det råkar vara en muslim som har gjort det. Det kan leda till att förtrycket ökar då läsarna känner att man inte får läsa hela bilden. Om medier skriver för lite för att skydda muslimer kan det istället ge omvänd effekt.

Precis som Jan Helin säger så var bloggen en viktig del för att läsarna ska få information om den misstänkte. Jag är nästan helt säker på att det hade nämnts utan diskussion om det hade gällt en kristen blogg och en kristen kille.  För att vi ska få bort rasismen och främlingsfientligheten krävs det att vi bemöter alla grupper, mino- och majoriteter på samma sätt.

Det finns normer som tidningarna bör använda sig av när det gäller publiceringar av namn och information om misstänkta och dömda brottslingar. Det är inga fasta regler som är tvingande och det är chefsredaktören som i sista hand bestämmer vad som ska publiceras. Men de flesta tidningar följer dessa regler ändå.  Enligt reglerna som finns på  Pressens opinionsnämnd (PO) står det såhär: 

”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”

I fallet om den mördade killen 2009 tycker jag inte att Aftonbladet gjorde fel enligt reglerna. Man kan tycka att det saknar betydelse att nämna bloggen. Eller att nämna vilken religion det rör sig om. Men för att man ska få en sann personbild av den misstänkte så är det information som kan skrivas. Hade jag varit redaktör hade jag nog bemött frågan på samma sätt som Jan Helin.

I Svd  15/4 2008 publicerades det en artikel om en pressforskare som tycker att man borde nämna namn i media mycket oftare.  Han påstår att det skulle förhindra många brott. Jag tycker att han är fel ute. Media bör vara extremt försiktiga med att gå med namn. I Sverige får man en andra chans i samhället när man avtjänat sitt straff. Om media då går med namn på före detta dömda så är scenariot med en andra chans inte möjligt. En namnpublikation kan förstöra en människas framtid så pass mycket så att media vanligtvis skulle gå ut med namn så tror jag att det stjälper mer än det hjälper.

Pressforskaren menar på att sexualdömda brottslingar ofta upprepar sina brott. Därför ska tidningar skriva deras namn. Så att det inte händer igen. På så sätt kan allmänheten undvika den dömde och brottet kommer inte upprepas. Det är något som kan liknas vid livstids fängelse. Och det har de inte blivit dömda till. Därför är den här pressforskaren helt fel ute.

Man kan debattera straffskalor och hårdare straff. Men det är inte tidningars ansvar att göra det. Därför bör man undvika namn i så stor utsträckning man kan. Enligt de etiska pressreglerna står det så här: 

”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.”

Det finns givetvis fall där det finns ett uppenbart allmänintresse, men namnpublicering är något som borde undvikas så länge som möjligt. Det är som sagt inte tidningarnas uppgift att döma en brottsling hårdare än tingsrätten. 

Sebastian Bergin

Blogguppgift 1 - Nyhetsvärdering

En nyhet kan handla om alla möjliga saker, ha alla möjliga vinklar och nästan kunna berätta vad som helst. Det kan vara allting från kriget i Syrien till vad du kan göra med dina toarullar när pappret är slut. Men det finns alltid gemensamma nämnare i artiklarna du läser. Reportern och redaktören tror att det kommer finnas många läsare som vill läsa det de har skrivit och publicerat. Artiklarna som kommer ut måste vara uppskattade. Annars kommer inte tidningen gå runt. 

Hur vet då redaktören vad som kommer uppskattas? Björn Häger skriver om detta i hans bok ”Reporter – en grundbok i journalistik”. Han menar på att alla nyheter bestäms av V.I.N.K.E.L.N, vikt, icke-normalt, närhet, konflikt, elitpersoner, lättbegripligt och nytt.  Om nyheter släpps som följer dessa kriterier så kommer det bli lyckade artiklar. Tidningarna arbetar också i den ordningen. Vad som är viktigast ska skrivas först. Det är ju det viktigaste som är mest intressant för tillfället. Men det gäller också att det följer de andra punkterna. Om det inte är icke-normalt så kommer det inte vara intressant längre. Det är därför rapporterna om ett krig sällan lever längre än någon vecka. Om människor är vana situationen kommer nyheten bli tråkigare. Det gäller också att händelserna ska vara nära, både geografiskt och kulturellt. Ju närmare en nyhet kommer desto lättare kan vi relatera till den. Och det är något som gör nyheten mer intressant. V.I.N.K.E.L.N  är något alla redaktörer använder sig av. Men valen av nyheter är ändå så annorlunda på olika nyhetsredaktioner. Vad som bedöms viktigt på Aftonbladet kanske inte bedöms som lika viktigt på Expressen. Det är upp till redaktören att välja vad som är intresserat och roligt att skriva om. 

Redaktörerna har också olika intressen. När de bestämmer vilka nyheter som ska ta plats på Aftonbladet måste de tänka på att Aftonbladet är ett privatägt företag. Precis som nästan alla andra företag så måste de tänka på utbudet och efterfrågan. Aftonbladets chefredaktör, Jan Helin, måste hela tiden tänka på att nyheterna han släpper ska generera intäkter. Det gör att han kanske prioriterar bort vad han tycker är viktigt mot det han vet Aftonbladet kommer tjäna pengar på. Det är ett problem. Det gör att väldigt många människor kanske missar nyheter som de inte borde missa. Speciellt när det gäller Sveriges största kvällstidning. Men det är också det som gör Aftonbladet till Sveriges största kvällstidning. De ger läsarna det de vill ha.

Det är det en ganska stor skillnad mot public service-styrda SR och SVT. Public Services alla kanaler finansieras genom radiotjänstens ”radio- och tv-avgift”. I och med att det är ett statligt finansierat mediebolag så ska deras verksamhet ” bedrivs självständigt i förhållande till politiska, kommersiella och andra intressen i samhället. De ska granska och debattera det som händer i Sverige och omvärlden”. Eftersom deras inkomst redan är säkrad så ska SR och SVT inte bry sig om att producera det som ger mest visningar, utan det som redaktionen tycker att det svenska folket bör veta och kunna.

Det är något som märks tydligt i en av de senaste dagarnas diskussioner. Den omåttligt populära ståupp-komikern Soran Ismail, som är programledare i P3s ”Morgonpasset”, har fått ta en time out från programledartjänsten. Det är på grund av de åsikter han har och som han pratar om i både sin turné, radio och sin podcast. I SR:s regelverk står det: ”Medarbetare som kandiderar i ett val, som aktivt medverkar i något politiskt parti eller på annat sätt offentligt redovisar sin ståndpunkt får inte framträda i Sveriges Radios program under tre månader före ett val eller en folkomröstning.”

Trots att SR vet om att Soran Ismail ger dem lyssnare så får han alltså inte vara kvar. Deras opolitiska ställning bedöms viktigare av redaktionen.

Ett annat tydligt exempel på detta är när jag i onsdags går in på både Aftonbladet och SR. Direkt möts jag av respektive sidors just då viktigaste nyheter. Man kan tycka att det borde vara samma nyhet. Men redaktörerna har gjort olika prioriteringar.

På Aftonbladet möts jag av rubriken Banker varnar för ´skraptrick´. Det handlade om den CVC-kod som finns på alla konto- och kreditkort. På grund av osäkerhet i banksystemet så kan bedragare få kontroll över ens bankkonto om de har tillgång till den koden. Därför tycker bankerna att man ska skrapa bort den eller sätta en tejp över den. Något som polisen inte håller med om. De menar istället att kortet då kan bli ogiltigt. Det är väldigt logiskt att en sådan här nyhet blir så stor på Aftonbladet. Den svara på flera av kriterierna av Björn Hägers ”V.I.N.K.E.L.N.”, såsom vikt, närhet och konflikt. Det är också en nyhet som intresserar väldigt många människor. Nästan alla har idag ett bankkort. Och ungefär lika många är rädda för att pengarna på det kortet ska försvinna. Om man kan förhindra det eller få ett tips om hur man förebygger risken så läser man på nyheten. Det är så vi funkar och det är därför Aftonbladet väljer denna nyhet som deras viktigaste. 

Men när jag går in på SRs nyheter möts jag av något helt annat. SRs viktigaste nyhet var då JAS-affären: Starka reaktioner i Schweiz. De skriver där om hur den svenska inblandningen i ja-kampanjen till Gripenköpet har väckt reaktioner i Schweiz.

Detta är inte för allmänheten en lika intressant nyhet som den om CVC-koden. Men SR gör bedömningen att det för det svenska folket är en väldigt viktig nyhet. Och det är ju trots allt det som kommer först enligt Björn Hägers nyhetsvärderingar. Eftersom SR tycker att allmänbildning och vad som är viktigt för folket ska gå före som stora nyheter har dem en sådan här artikel. 

Sebastian Bergin