BLOGG C: NÄR BLIR JOURNALISTIK FIKTION?

BLOGG C: NÄR BLIR JOURNALISTIK FIKTION?

New journalism, eller ny journalism som det heter på svenska är journalistisk stil som växte fram på 60- och 70-talet i USA. Den går ut på att skriva journalistiska texter på ett skönlitterärt sätt. Istället för att i ett utifrånperspektiv berätta vad som hänt som man gör i den mer klassiska journalismen så går man istället in i händelsen. Istället för att berätta vad som hände under folkmorden i Rwanda så berättar man i perspektiv från en av de drabbade. Detaljer och miljöbeskrivningar tar en större plats och man skulle kunna tro att är en litterär berättelse, trots att det i själva verket är en nyhet. Man kan diskutera om det verkligen är att återspegla sanningen när man tolkar hur någon annan upplevde situationen men sanningen är att de journalister som framgångsrikt använde sig av denna stil har gjort extremt långa och noggranna intervjuer så de kan sanningsenligt göra det.

Ofta blir journalistiska reportage så långa så att det publiceras i bokform. Jag har läst boken ”Svensk Maffia” (Lasse Wierup och Matti Larsson, 2007). Det är ett journalistiskt arbete som beskriver och kartlägger de största kriminella gäng som finns i Sverige. Det berättas om deras historia, hur de är uppbyggda och hur allting fungerar. Historier från före detta gängmedlemmar, folk som har drabbats på olika sätt av gäng och olika människor, framförallt från polisen, som jobbat med gäng på ett eller annat vis. Huvudfokus i boken har Hells Angels och Bandidos och man får följa med på händelser som det stora gängkriget mellan Hells Angels och Bandidos och skjutningarna i Göteborg. Lasse Wierup och Matti Larsson har på sätt och vis gjort ett arbete som går under kategorin new journalism. Hela boken ger känslan av att det är de som berättar vad de vet och vad de tagit reda på. Men då och då för man följa med till olika platser och olika händelser. Klubbhus målas upp och man får veta vad som händer där inne. Hela tiden känns det som det är författarna som berättar men det känns samtidigt som man kommer väldigt nära en del situationer. Det är främst på grund av de intervjuer författarna har gjort och med hjälp av dem så kan de återberätta vad som hänt. Men mestadels handlar boken om hur det ser ut och hur det funkar. Känslan är Lasse Wierup och Matti Larsson har lagt extremt mycket tid och gjort ett otroligt journalistiskt arbete med den här boken. Det är inte bara så att de hittat informationen genom research utan det verkligen märks att de har grävt själva, träffat otroligt många människor och försökt att ta kontakt med många fler. De delar intressanta historier och beskriver både enkelt och väldigt djupt hur det faktiskt ser bland de kriminella ligorna i Sverige.

Det kan ofta vara svårt att skilja på vad som är skönlitterärt och vad som är på riktigt. En stor debatt blossades upp runt Liza Marklunds och Maria Erikssons bok ”Gömda”(1995). Den handlar om Marie Eriksson som blivit så förföljd av sin före detta man så hon tvingas att fly. Det är en bok som presenteras som en sann historia. Även om den marknadsfört som skönlitterär. Ju längre tiden gått så har det visat sig att boken inte alls var så sann som man påstått att den har varit.

Journalisten Monica Antonsson gav 2008 ut en bok som hette ”Mia: sanningen om Gömda”. I den boken hävdades det att det mesta som stått i boken ”Gömda” inte är sant trots att författarna sagt att det skulle vara så.

Gränsen mellan vad som är sant och vad som är påhittat i ”en sann” historia är väldigt svår att dra. Genom tidigare studier av filmkunskap har jag lärt mig att aldrig lita på att en film återspeglar vad som hänt trots att det uppges att det baseras på en sann historia. Och det gäller även Skönlitteraturen. Liza Marklund har senare beklagat den ”svajiga genrebetäckningen” och menar på att det är dokumentära romaner, något som är så långt ifrån en journalistisk text man bara kan komma. I new journalism kan det också vara svårt att dra gränserna. Många journalister vill säkert tänja lite på sanningen för att få en bättre story. Det är ett problem om man gör så. Om en journalist publicerar något som en journalistisk text så får journalisten aldrig någonsin ändra historien så att den blir mer intressant. Det gäller dock inte den författare som skriver en skönlitterär bok. Även om den baseras på en sann händelse så är det författarens jobb att skapa något så intressant som möjligt. Så länge det framgår att det inte är 100 % sant ser jag inga problem med detta.

”Svensk Maffia” är en sådan bok som bara kan bygga på riktig fakta. Det är en utbildande bok och det finns inte en story som skulle behövas göra intressantare. Författarna presenterar det de vet och tar hjälp av andra personer för att berätta om olika händelser som är med de här ligorna att göra. Jag tycker att författarna klarar av det väldigt bra. Det känns inte som att det finns någon lögn i den här boken som de lagt till för att få den mer intressant. På så vis är denna bok mer litterär journalistik än journalistisk litteratur. Journalistisk litteratur känns som att det ska precis som i vanliga litterära verk finnas en klar handling och tydliga huvudpersoner. Det gör det inte i ”Svensk Maffia”. Det är de olika gängen som står i fokus.

Det finns både för- och nackdelar med new journalism. Det blir ofta intressantare. Läsaren får en större upplevelse när den läser kontra mer klassisk journalistik och kan därför sätta sig in i problemet lättare. Det känns som att det är lättare att fånga läsaren om man skriver mer litterärt. Men det blir också ett problem. Hur långt kan man dra sanningen innan det gått för långt? Hur mycket kan man böja historien så att det ska bli ännu mer intressant? Det tycker jag att det gäller att skribenten är tydlig. Om det utges vara 100 % sanning och ska publiceras i en tidning tycker jag att det också ska vara 100 % sanning. Men om man gör ett litterärt verk, som en film eller en bok baserad på en händelse är det okej om man hittar på nya saker. Är läsarna eller tittarna medvetna om det är det inga problem. Men jag tycker aldrig att man får göra som Liza Marklund gjorde, att lägga till saker och sedan skriva att det är en sann historia.

Sebastian Bergin

Källor:

Vad hette det sa du?

New journalism blir aldrig gammal

New Journalism

Referat från Gömda-debatten

Gömda